Saknad.
Oj, hjärnsläpp. Vad skulle jag skriva?
Men vänta; Nu vet jag.
Känslan sitter som berg. Pressad till max ligger den tätt om hjärtat och rör sig oroligt runt i kroppen. För några veckor sen trodde jag aldrig att en känsla kunde bli såhär stark, såhär snabbt. Jag lurade tydligen mig själv.
Från början märkte jag knappt av den. Jag ville nog inte.. – eller vänta – vågade inte känna efter ifall den fanns där. Sakta men säkert smög den sig på.. långsamt, långsamt. Ända ut i fingertopparna nådde den tillslut. Nu när jag vågar och vet att den finns så vill jag inte släppa taget. Aldrig.
Den sitter som berg. Känslan av saknad.