mmatildaelin

Jag vet inte. Inte alls.

Det handlar egentligen inte om vem jag tycker om. Snarare om jag har tid?

Skolan kompisar fest? Frihet överhuvudtaget. Nej, jag kan omöjligt hinna med allt och samtidigt tänka på vad jag får göra & inte göra. Usch, det låter som om jag inte kan ta ansvar för mig själv och mina handlingar. Men det kanske är så det är?

Samtidigt så finns det så mycket fördelar. Jag tror jag blundar för dessa. Gömmer mig för sanningen..

Kan någon hjälpa mig våga öppna ögonen?

”Jag skulle aldrig ge upp mina kompisar för en kille”  Så himla lätt att säga, att skriva, att hålla med om. Frågan är ifall det fortfarande skulle låta likadant när man hittat den där perfekta killen.

Fyfan vad illa det här låter…

Kärleken får mig just nu att känna mig liten och sårbar.

And i hate it.

och jag vet inte alls.

Att bli kär – eller bara släppa någon inpå, att hoppas och att sedan bli sviken borde jag ta VM-guld i^

Så många gånger som jag känt mig säker på en kille, en kompis eller något annat och sedan återvänt till noll med sjunkande självförtroende händer lite för ofta…

Ett djur, i detta fallet en häst fick mitt liv att se ljusare ut. Och vi var så inne på att köpa henne. Så nära… Men så ställer jag mig själv frågan; Kommer du ha tid med en häst? Upp till stallet varje dag, mocka, fixa osv. Kommer du hinna med skolan? Hur kommer det bli med träningar? Utrustning? Allt kostar och ALLT tar tid..

Jag har inte den tiden. Och det är hemskt. Att sätta stopp för något man älskar borde inte få ske egentligen. Ingen borde ge upp något de lever för bara för att det finns ont om tid.

 För att gå tillbaka till det där med sänkt självförtroende; Jag var som sagt så inne på att köpa den här hästen, så när alla frågor började bubbla upp och jag insåg att jag inte skulle kunna ha henne, så gjorde mitt självförtroende ett djupdyk. Och återigen – hoppet jag byggt upp krossades…

Jag vågar inte riktigt släppa någon nära, jag vågar inte försöka eller hoppas alls.

När någon väl tänder det där hoppet hos mig så märks det.

Jag lovar.

Religion är något som är väldigt svårt att kunna ha åsikter om. Just för att det inte finns något rätt eller fel. Man kan tycka & tro så otroligt olika saker & ha diskussioner i timmar, utan att komma fram till något vettigt.

Min syster håller på med religion på högskolan just nu. Hon ska göra ett arbete om Jehovas Vittne. Hon har gjort väldigt mycket research på internet & läst massor. I förrgår var hon med på ett möte hos dom & fick där veta ännu mer.

Jag kan inte hjälpa det, men efter allt hon har berättat – både saker som hon har läst och som hon fick höra på mötet – får mig att hysa avsky! För mig blir Jehovas vittne ingen religion, snarare en sekt. & efter vad min syster berättade så är jag inte ensam om att tycka så.

* Är du medlem i Jehovas vittne & går ur, vänder exakt alla dig ryggen. Ingen pratar med dig, kollar aldrig på dig. För dom är du en svikare, som har gått över till de ”vanliga” människorna. För medlemmarna i Jehova tror nämligen på jordens undergång. Och när den sker kommer alla ”vanliga” människor att dö & bara de själva överleva & leva i ett paradis på jorden.

* Skulle du vara med om en olycka & behöva en blodtransplation, får du INTE & ALDRIG ta emot blod. Tänk att ha en son eller en dotter eller egentligen vem som helst, som tillhör Jehovas. Denna personen råkar ut för en svår olycka och behöver blod. Tyvärr; enligt religionen får du inte ta emot blod, så du får helt enkelt dö. Är inte detta sjukt? Eller vänta.. jag kan inte beskriva i ord hur hemskt det faktiskt är. Att vara mamma/pappa i en sån situation, hur fan tänker man då? Att ge upp en son eller en dotter för en religion? Ursäkta mig, men fyfan; vi lever på 2000-talet inte stenåldern.

* Övergrepp & våldtäkter då? Hur ställer sig Jehovas till det? Ett bra exempel jag har fått höra om handlar om en tjej som blev utsatt för våldtäkt. Både förövaren och tjejen var medlemmar i Jehovas och tjejen ville först inte berätta vad hon blivit utsatt för. När hon väl gjorde detta, gjorde hon det för sin pappa först. Han var ”äldste” – en av ledarna för församlingen – & han bad henne vara tyst om det. Alltså -  han bad sin dotter att inte gå till polisen. Flickan gjorde tillslut detta iallafall och blev i sin tur utesluten ur Jehovas. På rättegången var hela församlingen på plats. Inte för flickans skull, utan för förövaren som våldtagit henne. Ingen sa eller kollade på flickan, alla ignorerade henne till max. En oskyldig tjej blir utsatt för våldtäkt och mannen som utfört det får allt stöd & får dessutom vara kvar i församlingen. Hur jävla sjukt är inte det egentligen? Och skulle en flicka bli våldtagen så vill Jehovas helst att de två – förövaren och den utsatte – pratar ut om det innan någon annan blir inblandad. Tänk en flicka på 10-12 år. Ska hon prata ut med en sexförbrytare på 30? Kul konversation..

* Vill man gå med i Jehovas Vittne spelar det ingen roll alls om man kommer från fängelset eller aldrig har varit religös innan. Man kommer dit för att bli ”helad” och fördomar finns det inga av (säger de iallafall). Frida visste dock att de helt är emot homosexuella när hon kom dit. Ändå frågade hon & spelade oskyldig. Svaret hon fick var att är man homosexuell så måste man ”ändra livsstil”. Inga fördomar. IN YOUR FACE.

Oj, långt inlägg^ Ni som orkar läsa; kommentera här, på msn, facebook eller på bilddagboken om vad ni tycker egentligen. Men bara för att jag skriver alla dessa nackdelar & hemskheter betyder det inte att det inte finns positiva saker. Dock håller jag mig till det jag sa från början; Jag hyser avsky.

När vi träffades var jag lyckligast i världen. Jag försöker fotfarande, jag lovar. Jag vill vara lycklig. Det funkar bara inte.. Du måste kämpa mer för mig. Om allt du säger är sant, allt om hur underbar jag är. Kan du kanske visa det lite mer..? Det kan omöjligt vara för mycket begärt. För så mycket tid som jag lagt ner på att sakna dig – jag orkar inte mer.

Kämpa för mig. Or else we´re done.

Jag är rädd för framtiden. Mer och mer inser jag hur mycket som kommer förändras. Förändringar sker hela tiden och jag brukade gilla det. Men bara då jag visste att människor runt omkring mej som jag älskar fanns kvar. När grundskolan tog slut kändes livet meningslöst och samtidigt underbart. En ny start; nya vänner, ny skola – så mkt nytt. Jag har nya vänner som garanterat kommer kännas som en ända stor familj om två år. Och då tar allt slut. Studenten. Jag längtar, men på ett sätt känns tanken hemsk. Vänner kommer försvinna. Vänner som man kanske aldrig mer kommer se igen. När grundskolan tog slut visste man ändå att majoriteten av ens kompisar skulle stanna inom räckhåll. Efter gymnasiet fösvinner folk ut i arbetslivet i hopp om att få ett bra liv, en bra karriär inom olika områden. Det var fruktansvärt att gå ut 9an; Gymnasiet kommer bli ännu värre.

Tänk att några år senare komma tillbaka hem efter en utbildning eller ett jobb man sysslat med långt iväg. Tänk att träffa sina gamla kompisar och inte tycka om dom? Att tro att det är de som har förändrats, men att sedan komma på att det faktiskt är en själv.

Förändringar är bra. Men låt mig aldrig – imorgon, om en månad, om tre år - tvivla på mina vänner.

Okej. Med risk för att mitt huvud exploderar så måste jag verkligen skriva av mig.

One tree hill. En utav de bästa serierna som finns. Vad går avsnitten ut på? Och vad är det så många människor lockas av?

Kärlek, sex, vänner, lögner. Huvudkonceptet som är i stort sätt alla series framsida idag. Och även i verkliga livet.

Det konstiga är att det alltid är samma visa om igen . Två tjejkompisar slår nästan ihjäl varandra när det visar sej att den ena går bakom ryggen på den andra. Det de går bakom ryggen på varandra om är självklart en kille. Skitsnacket som följer leder till att andra också blir ovänner & väljer ”sida”. Efter ett tag blir tjejerna vänner igen och allt löser sej. Woho! Happy faces.

For a while. En månad senare upprepar sig samma process igen. Och igen. Allt är bra ett tag, men något rivs alltid upp. Efter en tillräckligt lång tid börjar man bråka om saker som hände månader bort… Ganka sjukt va?

Men det är så många lever. I lögner. Med rädslan att bli avslöjade. Med rädslan för att våga vara sig själva. Människor som lever i skuggan av sig själva och som inte kan säga sanningen. Detta är vad många tv-serier går ut på idag. Men det är också så livet är. Är man så himla populär i skolan lever man genom det. Det är syret man andas. Hur blir det då när man går ut skolan och kommer ut i arbetslivet? Hur många bryr sig egentligen om hur många man hade sex med och hur populär man var?

När jag tittar på one tree hill ser jag så mycket likheter med det verkliga livet och det skrämmer mig. Men samtidigt. Att se sitt liv spelas upp av kändisar är kanske inte helt fel trots allt. Jag ser inte bara mig själv, utan många av mina kompisar. Tydliga kopior. Usch, det är läskigt…

Och trots detta så sitter miljontals tittare ändå som besatta framför tvn och följer varje avsnitt. Ja, människan är nog rätt så dum egentligen…

Oj, hjärnsläpp. Vad skulle jag skriva?

Men vänta; Nu vet jag.

Känslan sitter som berg. Pressad till max ligger den tätt om hjärtat och rör sig oroligt runt i kroppen. För några veckor sen trodde jag aldrig att en känsla kunde bli såhär stark, såhär snabbt. Jag lurade tydligen mig själv.

Från början märkte jag knappt av den. Jag ville nog inte.. – eller vänta – vågade inte känna efter ifall den fanns där. Sakta men säkert smög den sig på.. långsamt, långsamt. Ända ut i fingertopparna nådde den tillslut. Nu när jag vågar och vet att den finns så vill jag inte släppa taget. Aldrig.

Den sitter som berg. Känslan av saknad.

Jag vill bara lägga mig ner och gråta ut som ett litet barn. Vad jag än väljer att göra så kan jag inte få er båda två.

ÅT HELVETE MED LIVET – ÅT HELVETE MED ALLT.

Imorgon är det måndag…

Just nu ställs jag inför ett väldigt svårt beslut; Det handlar om vänskap som nästan inte finns kvar SOM kan gå att rädda.

ELLER; Att kanske kanske bli tillsammans med någon jag tycker om sjukt mycket. Något som känns nästan självklart.

Jag känner mig osäker som in i helvete..

Kärleken är blind när den kommer -  skarpsynt när den går..

Kärleken är omöjlig – DOCK känns det som att jag kan tygla den bättre nu..

dudududududududuuu gör mig glad.

Måndag <3